När du inte kan sluta

skanör

Kära Dagbok!

I mitt hårt filtrerade flöde finns det ändå några konstiga fenomen som slinker genom.
Varför är många så hårt knutna till sin identitet som ”idrottare”?

Var sitter knuten?

Jag kan spalta upp personer, som trots att deras träning och målsättning (vanligtvis tävlingsfokus) gör att de är sjuka och skadade, inte byter inriktning.

Ibland undrar jag om det är som vilket missbruk som helst? Suget efter kicken att stå där uppe på pallen är så starkt, att man offrar sin familj, sin hälsa och kanske möjlighet att utvecklas på andra plan (där man kan få precis samma kick).

Många av dessa skriver dessutom i sin presentationer att ”de vill vara förebilder för andra tränande barnföräldrar”.

Jag vet att jag nu provocerar några människor. De kommer känna sig ”trampade på tårna”. Därför berättar jag det bara för dig, kära Dagbok.

Ibland förstår man inte förrän långt efteråt, hur fel ute man var.

Gör som du gör, men var ärlig med varför du gör det.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>