Går det, så går det

Löpning nike jacka

Jag har inget att leva upp till. Så ibland är jag inte så noga med vad jag gör med min lekamen.
För det mesta går det bra, men ibland så biter min nonchalans mig i någon kroppsdel.

Denna gången högg den mig i foten, närmare bestämt i ankeln.

Löpning är 100 % kroppsbelastning. Varje steg så dunsar jag ner ett par gånger min egen vikt. På ett ben. 10 km är i runda slängar 10 000 steg. Vi multiplicerar det med 150 kg. Ja, ni ser vart det bär hän.

Det som är så fint är att vi anpassar oss. Om jag låter kroppen få en chans till det vill säga. Ändrar jag förutsättningarna, så behöver nervsystemet lite tid att få koll på hur och när det ska rekrytera vilka fibrer, för att jag ska kunna utföra en optimal rörelse.

Jag är en riktig asfaltsballerina. En stadslöpare. Jag springer mycket grusväg också, men jag behöver inte lyfta på fötterna.

I måndags behövde jag lyfta på fötterna. 17 000 gånger lyfte jag på fötterna. Jag halkade på rötter, trampade i hål, vrickade mig åt alla olika håll. Dessutom i sprillans nya skor. Hårdare skor.

Så nu har jag då blivit biten av min nonchalans.
Jävla byracka.

Puss och Kran – välkommen till alternativveckan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>